Behöver vi ett mål för statens skulder och underskott?

Publicerad i SvD Näringsliv 160611

Det pågår en debatt om ramarna för finanspolitiken men ett perspektiv saknas. Sverige förtjänar en seriös diskussion kring huruvida vi överhuvudtaget bör ha ett mål för statens över- och underskott.

Sverige har sedan 1990-talet haft ett överskottsmål, vilket förenklat innebär att statens intäkter ska överstiga utgifterna med motsvarande 1 procent av BNP (tidigare 2) över en konjunkturcykel. Rege­ringen har meddelat att den i stället vill införa ett balansmål, alltså plus minus noll. Detta innebär också att statsskulden minskar i relation till BNP, om BNP växer. Alliansens företrädare skriver i DN (23/5) att de vill behålla ett mål som syftar till överskott och låg statsskuld.

Både svensk vänster och höger är alltså överens om att all statlig skuldsättning, oavsett form och ända­mål, är negativ för samhällsekonomins funktionssätt. Denna konsensus är problematisk.

Forskningen tyder på att fel form av statsskuld, ­använd till fel saker och vid fel tidpunkt kan skapa stora problem. Men sambanden är mer komplexa än vad svensk debatt ger sken av. Ibland verkar statliga underskott, i form av ökad skuldsättning eller tryckning av pengar, vara det mest effektiva sättet att öka sysselsättning och tillväxt. Detta kräver inte nödvändigtvis låg statsskuld. En stat med egen valuta och centralbank kan aldrig få slut på pengar.

Låg statsskuld är ingen garanti för att slippa svåra ekonomiska kriser, bland annat illustrerat av den globala krisen 2008. Jämför vi statsskulders storlek i relation till BNP verkar länder med mindre skulder haft djupare kris 2008 än länder med större statsskulder.

I samband med krisen var Estland, Lettland och Litauen omtalade i svensk press, tack vare svenska bankers exponering där. Hushåll och företag i dessa länder hade tagit på sig stora skulder. Men deras statsskulder var bland de lägsta i Europa. Trots detta drabbades de av kraftiga produktionsfall och ökad arbetslöshet.

Stor statsskuld är ingen garanti för att drabbas av kris. Japan har störst statsskuld bland de rika länderna, långt över 200 procent av BNP enligt vissa mått. Japan har haft nollränta i 20 års tid och trots det svag eller ingen inflation. Mängden privata skulder har minskat kontinuerligt. En tänkbar förklaring till detta är den finanskris Japan upplevde kring 1991, då stora fastig­hets­värden började minska kraftigt.

Stora delar av japansk privat sektor har sedan dess amorterat av tunga lån. Men trots privat sparsamhet har Japan inte hög arbetslöshet, vilket i sin tur delvis skulle kunna förklaras av den expansiva finans­politiken. Få saker tyder därför på att japanerna hade haft det bättre utan denna finanspolitik och utan sin stora statsskuld.

Statsskuldens och det monetära systemets form verkar dock vara avgörande. Efter krisen 2008 ökade statsskulderna i många länder, vilket skapade problem för bland annat Grekland som tvingades be om nödlån, avskrivning av skulder och hjälp från Euro­peiska centralbanken. Men Sverige har, till skillnad från Grekland, en egen valuta och centralbank. Dels kan vi inte få slut på pengar, dels kan vi bli hjälpta av att ha egen växelkurs och delvis själva kunna påverka kronans penningvärde.

När staten bör låna i egen valuta eller trycka ­pengar är en diskussion för sig – inte minst relaterad till med vilka medel staten kan påverka sysselsättning och arbetslöshet. Givet att en mer expansiv finanspolitik kan påverka detta skulle mer avancerade synsätt på statsskulden kunna öppna upp för att åtgärda det faktum att Sverige sedan 1990-talets början haft en nivå av arbetslöshet som både vänster och höger beskrivit som ”massarbetslöshet”.

Många upplever det som att det vore politiskt självmord att ifrågasätta den statliga sparniten. Givet att mina exempel på invändningar ovan fångar något väsentligt, verkar det vara alltså mer populärt att ha högre skatter än staten egentligen behöver.

Utifrån forskning och historiska erfarenheter framstår det inte som optimalt att ha som enkelt mål att staten långsiktigt ska gå med överskott. Möjligen riskerar detta dessutom att skapa andra problem, såsom onödigt lågt resursutnyttjande. I verkligheten verkar det finnas få enkla svar i detta ämne. När får vi en politiker som vågar stå för denna osäkerhet?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s